Del 35 2Tim.1:3-7

 

Paulus och de 45 bönerna i hans brev

Del 35

Bibelställe 2Tim.1:3-7
Vi kanske inte alltid tänker på vilken bönemänniska aposteln Paulus var. Vi ser honom ofta som aposteln som alltid förmedlade evangeliet var han än befann sig. Men förutsättningen för att detta skulle fungera var hans rika böneliv.

Låt oss lära av honom!

³ Jag tackar alltid min Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent samvete. Ständigt, natt och dag, tänker jag på dig i mina böner. ⁴ När jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att få se dig igen för att bli uppfylld av glädje. ⁵ Jag tänker på den uppriktiga tro som finns hos dig och som först fanns hos din mormor Lois och din mor Eunice och som nu, det är jag övertygad om, också finns hos dig.

⁶ Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning. ^[a] 7 Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. 2Tim.1:3-7

Det finns många olika passager i den här bönen! Här finns återigen uppmuntran, förmaning, tröst och längtan. Jag tror att många av oss känner igen oss i Paulus beskrivning av nådegåvans uppflammande och nedsläckande. De flesta av oss minns tillfället när någon la sin hand på oss. Plötsligt fanns det en ny dimension eller erfarenhet i vårt innersta. Stor glädje, förväntan och över att komma i funktion.

Plötsligt en dag är allt bara borta. Vi har inget minne om när eller hur, men borta var nådegåvan. Men sanningen är att Gud aldrig tar bort en gåva som är given till oss. Undantag finns, men löftet är att den eller de gåvor vi fått ska bo i oss – genom den helige Ande för att vara en välsignelse till församlingen.

Varför känns det då så tomt, när som nyss var där är borta. Orsakerna kan vara många, men det beror aldrig på Gud. Anledningen är ofta vi själva. Det kan vara vårt sätt att leva, att vi frivilligt gått ut ur friden eller att vårt böneliv har kraschat. Listan kan fyllas på med andra faktorer. När detta inträffar, att upplevelsen av att gåvan lämnat, gå då in i din kammare och fråga i bön.

^] 7 Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. V7

Paulus skriver också något viktigt i versen ovan! Gud har gett oss, den helige Ande, och han är en garant mot all typ av modlöshet. Han har också gett oss ett löfte om det är hans kraft som hjälper oss i kärlek och självbehärskning.

Paulus vill ännu en gång visa på att i oss själva finns ingen kraft, utan vi lever i ett beroende förhållande, ett gott sådant. All vår längtan att vara i funktion kommer genom pånyttfödelsen och ur den har vi fått del av uppståndelsekraften. Där bor all vår längtan och förväntan.

Självbehärskning, vad betyder det? Det förklaras oftast med en förmåga att behärska sina egna reaktioner. Det låter bra, men det finns något mer! Självbehärskning innebär också att behärska ”jaget” eller den mänskliga naturen. Desto mer ”jaget” kör på i full fart i oss, desto längre bort kommer vi från Gud.

 ¹ Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. ² Ty livets Andes lag^[a] har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. ³ Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. ⁴ Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden. Rom.8:1-4

Oberoende av hur vi ”känner” så kan vi läsa vad Paulus skriver till romarna. I verserna finns svar på många frågor och de ger oss också tröst i svåra beslut och omständigheter.

Det vi kan läsa ut från texten vi började med är att Timoteus var en ömtålig och ibland osäker person. Han saknade säkert Paulus som varit hans trygga famn i stormarna. Men Paulus uppmuntrar genom att berätta för honom om hans mor och mormor. Andliga fäder är en välsignelse och en gåva till oss. De har erfarenhet både från framgång, nederlag och annat som vi kommer att råka ut för.

Det är inte alltid svaren som ges som är det viktigaste, utan att det finns något bättre längre bort. Just då känns det svårt, men det finns en väg igenom, för att nå målet.

¹² Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus. ¹³ Bröder, jag menar inte att jag redan har gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför ¹⁴ och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. ¹⁵ Det är så vi bör tänka, alla vi fullkomliga. Tänker ni fel i något avseende, skall Gud uppenbara också det för er. ¹⁶ Dock, låt oss hålla fast vid det som vi har nått fram till. Fil.3:12-16

Jag har många gånger reagerat på orden ”vi fullkomliga” och bävat, tappat modet när vi ser vår ofullkomlighet. Om vi tittar på grundtexten upptäcker vi att det egentligen ska stå ”vi mogna!” Det blir lite lättare att se hela sammanhanget!

Det allra viktigaste är att vi alltid kommer ihåg, att vi aldrig är ensamma i vår kamp. Det är bara den onde som ljuger i örat och för oss gäller det då att säga: ”tig!” Han som bor i oss är större än den som bor i världen.

²⁰ Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår Herre Jesus Kristus, upp från de döda, ²¹ han må fullkomna er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Och må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter, amen. Hebr.13:20-21