Att se
bort från oss själva och i stället fästa blicken på Jesus.
Du lyfter fram en mycket fin koppling mellan de två
berättelserna. De utspelar sig i olika situationer, men de pekar mot samma
sanning.
Emausvandrarna (Luk 24) var så upptagna av sin besvikelse
och sina egna slutsatser att de inte kände igen Jesus, trots att han gick
alldeles bredvid dem.
Först när Jesus öppnade Skrifterna och bröt brödet öppnades
deras ögon. Deras fokus flyttades från det de hade förlorat till den som stod
framför dem.
Petrus (Matt 14:22–33) började med blicken fäst på Jesus och
gjorde det mänskligt omöjliga.
Men när han började se på vinden och vågorna – och därmed på
sin egen utsatthet – tog rädslan över och han sjönk. Ändå är det vackra att
Jesus omedelbart sträckte ut handen och grep tag i honom.
Båda berättelserna visar att det avgörande inte är hur
stark vår tro är, utan vem den är riktad mot. När blicken fylls av Jesus får
rädslan, besvikelsen och självtillräckligheten inte samma makt.
Jag tycker också att din tanke om vår tid är träffande.
En
kultur som ständigt uppmanar oss att kretsa kring oss själva gör det svårare
att förstå evangeliets språk.
Jesus leder oss i en annan riktning. Han säger inte:
"Hitta dig själv", utan: "Följ mig." När Kristus blir
centrum hamnar också livet på rätt plats. Då får vi både en sund syn på oss
själva och en kärlek till andra.
Det påminner om orden i Hebreerbrevet 12:2:
"Låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och
fullkomnare."
Kanske är det därför Paulus så ofta återkommer till uttrycket "i
Kristus". Han vill rikta de troendes blick bort från den egna förmågan
och mot den levande Herren. Där finns friheten, glädjen och uthålligheten.
Tack för en mycket fin reflektion. Den kan sammanfattas i en
enkel mening:
När
Jesus är i centrum får vi rätt perspektiv på allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar